I detta fängslande verk står Rouens katedral täckt av en grå slöja, vilket kallar fram allvaret i en molnig dag. Monets penseldrag är helt enkelt fascinerande; katedralens komplexa gotiska detaljer framträder mjukt ur den omgivande dimman, som om de kallades fram från en dröm. Färgschemat domineras av kalla toner — rika blues och grått blandas med dämpade vita, vilket skapar en känsla av lugn men också ger ett mystiskt intryck. Det är som om atmosfären själv har trängt in i stenen, vilket suddar ut gränserna mellan struktur och väder, mellan verklighet och illusion.

Men det är inte bara en studie av atmosfäriska effekter; det är en utforskning av ljus och skugga, när de stora bågarna och de höga tornen blir värdar för ett eteriskt ljus som strålar från den centrala portalen. Denna ljusinteraktion drar betraktaren in, och antyder en historia som döljer sig inne i katedralens väggar. I det historiska sammanhanget av slutet av 1800-talet var Monet djupt insyltad i impressionismens rörelse, där det blev avgörande att fånga flyktiga ögonblick. Här för evigt ett monument, ungeför en specifik tidpunkt när natur och arkitektur sammanflätas — resultatet är ett emotionellt rum som ekar med varje som någonsin stått hänförd inför en sådan prakt, tappa andan inför den förbluffande skönheten.