Scenen utspelar sig i ett stilla landskap som domineras av ett vattenfall som faller från klippiga höjder ner i en lugn bassäng nedan. Till vänster samlas en liten grupp figurer vid vattenkanten, vilket tyder på en social interaktion eller kanske en lätt uppgift. Den frodiga vegetationen ramar vackert in kompositionen och smälter naivt samman med de kuperade klippformationerna, vilket skapar en känsla av djup och perspektiv. Ovanför antyder en arkitektonisk ruin en förlorad civilisation och dess slitna byggnader blickar ner på scenen och ger en narrativ tråd som höjer verket över bara ett landskap.

Färgpaletten är rik på jordiga toner, det gröna av lövverket kontrasterande med bruna stenar och de mjuka blåen av himlen. Vernets penseldrag fångar essensen av naturen – där livliga blad viskar i en osynlig bris och vattenytan mjukt krusas under solens gyllene ljus. Denna lek med ljus och skugga väcker en känsla av lugn och eftertanke och drar in åskådarna i landskapet, som om de kunde höra ljudet av rinnande vatten och de avlägsna fåglarna. Alegoriskt i sin framställning ekar målningen med teman av naturens tidlösa skönhet och utforskning, och bjuda in oss att träda in i en värld där mänsklig existens och natur samexisterar i harmoni.