Denna fängslande scen skildrar en lugn flodstrand under en gråmulen dag där dämpade jordtoner och kalla grå nyanser mjukt sammanflätas i en pointillistisk teknik som formar hela landskapet. De enskilda färgpunkterna vibrerar subtilt på duken, vilket skapar en skimmrande effekt som inbjuder betraktaren att stanna upp och ta in den stillsamma atmosfären. Kompositionen leder blicken längs de tomma kajbankarna mot det stilla vattnet som speglar en förtöjd pråm, där en ensam gestalt tillför en eftertänksam mänsklig närvaro mitt i tystnaden.

Det fina samspelet mellan ljus och skugga väcker en känsla av lugn melankoli – en återhållen berättelse om vardagslivet vid flodstranden i slutet av 1800-talet. Den omsorgsfulla penselföringen och den mjuka paletten påminner om den framväxande impressionistiska rörelsen, men med ett tydligt vetenskapligt förhållningssätt till färg och form som är typiskt för neoimpressionismen. Verket firar inte bara skönheten i ett enkelt ögonblick utan markerar också en betydande konstnärlig övergång med en kombination av teknisk innovation och äkta känslor.