I detta färgstarka verk blir temat av vårplöjning levande genom Edvard Munks distinkta penseldrag, som väcker både rörelse och känsla. Hästarna, avbildade i praktfulla färger, står som centrala figurer—en i en varm, gyllene nyans som påminner om solens mjuka beröring, medan den andra har en mörkare palett som slår an en slående men harmonisk ton. Deras uttryck verkar nästan animerade och inkapslar det arbete och den motståndskraft som är kopplad till den lantbrukssäsongen. Man kan nästan höra ljudet av deras hovar som möter jorden, det avlägsna ljudet av en plog som skär genom den rika jorden ekande genom landskapet, med inslag av gröna fält som sträcker sig mot horisonten.

Runt dessa fängslande figurer vecklas landskapet ut i en lagerkomposition. Linjerna böjer sig mjukt, vilket leder blicken mot horisonten där mjuka kullar stiger och faller. Munks färganvändning är imponerande; interaktionen mellan jordnära toner och djärva kontraster ger verket en drömlik kvalitet. Det känns som om våren håller på att vakna, en firande av den naturliga cykeln, med en underström av den mänskliga erfarenheten som är sammanflätad i arbetet. Detta stycke har en viktig historisk betydelse; det speglar den agrara eran och Munks personliga koppling till ämnena liv, död och återfödelse som är avgörande för hans arbete. Den känslomässiga effekten är tydligt märkbar; det finns en känsla av hopp och kontinuitet som påminner oss om vår anknytning till jorden och årstiderna.