Denna stämningsfulla målning fångar en stillsam och poetisk lantlig scen fylld med både mänsklig närvaro och naturens milda varelser. I centrum av kompositionen finns en bretonsk gestalt som tycks syssla med att handskas med stora, grå stenar, medan ett par gäss vaggande nära. Gestaltens jordiga bruna klädsel smälter harmoniskt samman med ett landskap i frodiga gröna nyanser och utbrott av eldigt orange och rött från de stiliserade träden bakom. Bakgrunden pryds av drömlika, nästan abstrakta bytak som mjukt tonar bort under en molnig himmel, vilket skapar en lugn och reflekterande mittdagssstämning.

Gauguins teknik är mästerlig i att uttrycka textur och djup genom breda, synliga penseldrag som blir tjockare på vissa ställen och ger scenen en taktil kvalitet. Den livfulla, men något dämpade färgpaletten — gyllene ockra, kalla blå och gröna toner — flätas samman med de fantasifulla formerna av träd och stenar och skapar en nästan surrealistisk komposition. Emotionellt utstrålar målningen en tyst värdighet och frid, en hyllning till rytmerna i det bretonska landsbygdslivet. Historiskt sett tillhör verket Gauguins tidiga postimpressionistiska period, då han experimenterade modigt med färg och symbolik, vilket förebådar hans senare polynesiska verk. Figurens isolering och förenklade former inbjuder till personlig reflektion, medan hela kompositionen känns både intim och universell.