Scenen utspelar sig framför oss, ett solbestrålat fält av gyllene vete, där luften tycks glittra av värme. Figurer, återgivna med känsliga, brutna penseldrag, är utspridda över landskapet, deras former mjukade av det disiga ljuset. De är böjda i arbete, deras rörelser antyder det rytmiska slitet med skörden. Färgpaletten är en symfoni av varma toner – ockra, guld och bärnsten – punkterad av de svalare blå och gröna färgerna i kläderna och det avlägsna lövverket.

Det är en scen som viskar om livet på landet, om kopplingen mellan människor och jorden och om arbetets enkla värdighet. Himlen, en mjuk utsträckning av blekrosa och gult, antyder tidens mjuka gång. Kompositionen drar blicken över fältet och inbjuder oss att vandra bland arbetarna och känna solens värme på vår hud. Man kan nästan höra vete susa och det tysta mumlet av samtal, ett bevis på konstnärens förmåga att fånga både det fysiska och det känslomässiga väsentliga i ett ögonblick.