I detta förtrollande verk omfamnar eteriska lager av dimma landskapet och skapar en drömlik atmosfär som sveper in betraktaren. De mjuka, delikata penseldragen framkallar den lugna essensen av en morgon i Vetheuil, där de suddiga formerna av byggnader svävar som spöken, som antyder liv men förblir insvepta i dimman. Floden, en reflekterande spegel, fångar intrycket av glittrande ljus och färger, vilket lägger till en lugn kvalitet som inbjuder till eftertanke. Den impressionistiska tekniken är Monets kännetecken, med hans förmåga att fånga flyktiga ögonblick av naturlig skönhet i full visning här.

Färgpaletten är en subtil blandning av blått och pasteller, med endast viskningar av gult och rosa, som symboliserar en lugn gryning. Monet balanserar skickligt dessa mjuka toner, vilket skapar en fin kontrast mot de suddiga siluetterna av strukturerna. Kompositionen leder ögat genom landskapet; man kan känna den friska luften och höra det mjuka suset av löv medan man betraktar de vattenreflektioner som svajar lätt. Detta verk visar inte bara Monets konstnärliga skicklighet utan fungerar också som en gripande påminnelse om naturens förgängliga skönhet, som väver samman historia och känslor med varje penseldrag.