I detta fängslande konstverk står vi i en etereal skog, badande i det mjuka ljuset av en ny säsong. De blommande träden utstrålar en känsla av lugn och skapar en nästan drömlik atmosfär, som inbjuder åskådare att stiga in i en berättelse som förenar kärlekens och längtan rikedomar. I centrum står en kvinna i en flödande vit klänning, som härligt håller en bukett, som kan symbolisera renhet och hopp om kärlek. Hennes lugna uttryck antyder en oskriven koppling till figuren som knäböjer framför henne — en man klädd i en djup karmosinröd dräkt, som tycks fängslas av hennes skönhet. Runt denna intima möte står två andra figurer klädda i mjuka nyanser, vilket tillför lager av intresse samtidigt som de bibehåller ett respektfullt avstånd från den centrala scenen.

Kompositionen är vackert balanserad, som använder sin naturliga omgivning för att rama in dessa centrala karaktärer; den flödande bäcken verkar leda vår uppmärksamhet mot den knäböjande mannen. Waterhouses skickliga penseldrag gör att betraktaren kan känna den varma dagen när ljuset strömmar genom bladen. Färgpaletten är rik men mjuk, dominerad av gröna och bruna toner sammanflätade med livfulla inslag av vitt och rött, vilket väcker en lugn emotionell påverkan - en som återspeglar hoppet blandat med en aning melankoli. När du dyker ner i detta verk kan du nästan höra den svaga viskningen av vinden och känna det mjuka prasslandet av bladen, som drar dig djupare in i ett ögonblick som sväva i tid, fyllt av både lugn och längtan. När man reflekterar över dess historiska sammanhang, firar Waterhouses verk ofta teman från litteratur och mytologi; här presenterar han en visuell berättelse som flätar samman med Dantes verk, vilket avbildar ett betydelsefullt ögonblick mellan andlig kärlek och jordisk längtan.