Denna dramatiska scen drar in betraktaren i en mytologisk skräck där Diomedes grymt slits sönder av sina egna hästar mitt bland ruiner av en antik arkitektonisk miljö. Konstnären använder mästerligt chiaroscuro, och kontrasterar den nästan lysande vita hästen i förgrunden mot den mörka, skuggiga bakgrunden med fallfärdiga murar och klassiska kolonner, vilket skapar en dyster atmosfär. Kompositionen fokuserar tätt på den våldsamma interaktionen mellan människa och djur, där hästarnas dynamiska och förvridna former skapar en känsla av kaos och frigjord kraft.

Färgpaletten består av jordiga bruna, dämpade ockrar och djupa skuggor, markerade av hästens lysande vita och Diomedes bleka hud, vilket förstärker den visuella effekten. Den emotionella spänningen är påtaglig – plågan och skräcken är nästan påtagliga, förstärkta av de antika ruinerna som antyder ett tragiskt fall från ära. Verket är ett tydligt exempel på 1800-talets symbolistiska måleri som blandar historisk myt med intensiv psykologisk dramatik, och bjuder in betraktaren att konfrontera teman om våld, öde och gudomlig vedergällning.