Verket skildrar en fängslande scen fylld med mytologisk energi; en fascinerande siren med sitt flödande kastanjefärgade hår sitter elegant på en klippa och spelar på en delikat lyra. Hennes allvarliga blick tycks dra in åskådaren när hon sjunger för en ung man nedanför, som dyker upp från de skimrande vågorna, förhäxad av hennes förtrollande närvaro. Kontrasten mellan hans sårbara position i vattnet och hennes eleganta hållning skapar en fängslande berättelse; det känns som om tiden står stilla i detta ögonblick av längtan och begär.

Waterhouses färganvändning är slående, med rika juveltoner som dansar över ytan och framhäver figurerna. Ljus- och skuggspelet förstärker den emotionella djupet av denna scen och gör stämningen både drömlik och melankolisk. Detta verk sammanfattar dragningskraften av sirenens sång—som lockar mannen mot ett okänt öde, samtidigt som det uppmanar åskådarna att tänka på teman som kärlek, fara och de känslomässiga strömmarna i mänskliga relationer. Den historiska kontexten av slutet på 1800-talet, där fascinationen för klassisk mytologi blomstrade, lägger till lager av tolkning när detta verk kanaliserar den tidlösa kampen mellan begär och självkonservering.