En ömsint korsning mellan myt och känsla manifesterar sig i denna utsökta målning. Till vänster är Echo avbildad i en mjuk och kontemplativ pose, hennes nakna hud strålar under prickigt solljus. Hon verkar dras till Narcissus, som ligger försjunken vid en stilla damm. Waterhouses penselteknik framhäver vackert de skarpa, flödande linjerna i hennes antika grekiska kläder, som faller lätt, vilket framkallar en känsla av både femininitet och sårbarhet. Den frodiga grönskan som omger scenen fungerar nästan som en tyst åskådare, inramar deras förbindelse samtidigt som den betonar separeringen som skapats av Narcissus besatthet av sin egen reflektion. Det strömmande vattnet speglar hans bild, fångar essensen av en ouppnåelig skönhet, medan de vilda blommor som riktas mot hans blick symboliserar den förgängliga naturen av begär.

Det finns dock också ett föraningens element; vattnets djup döljer inte bara Narcissus utan även tragedi. Färgpaletten—en harmonisk blandning av mjuka pastelltoner och rika jordtoner—ger scenen en lugn men melankolisk aura. Varje penseldrag kommunicerar en tyst längtan, en utforskning av obalanserad kärlek och besatthet. Waterhouse kapslar in smärtan av längtan, bjuder in åskådarna att reflektera över sina egna upplevelser av önskan och förlust. Den mytiska berättelsen, djupt rotad i den grekiska traditionen, resonerar med publiken och överskrider tid och påminner oss om farorna med fåfänga och självisk kärlek.