I denna utsökta gobeläng av känsla och stillhet dras vi in i ett eteriskt rike där mytologi kramar den gripande berättelsen om Diana och Endymion. Kompositionen visar Diana, mångudinnan, elegant klädd i mjuka, flytande blå tyger, medan hon utstrålar både visdom och grace; hennes utsträckta hand tycks hålla essensen av natthimlen. Flankerad av en charmig kerub, vars lekfulla uppträdande ger en ungdomlig atmosfär, fångar scenen påtagligt ett ögonblick som verkar vara fryst i tiden. Endymion, liggande med ett mjukt andetag, är inlindad i ett slöja av lugn, hans muskulösa form belyst av ett mjukt ljus som vackert kontrasterar mot den månbelysta scenen. Det lugna landskapet bidrar med rikedom, med mjuka får spridda över förgrunden, kanske för att symbolisera oskuld och pastoral fred, medan livliga blommor infunderar färg och liv i kompositionen.

När man betraktat den rika färgpaletten, bjuder en harmoni av pasteller och mjuka jordtoner in till en känsla av lugn och nostalgi, som påminner om stilla drömmar och bortglömda berättelser. Den känslomässiga påverkan är djup; man kan inte hjälpa att känna ett andetag som passerar, väcker både längtan och beundran samtidigt. I ett historiskt sammanhang ekar detta verk med betoningen av rokokoperioden på charm, känslor och den idealiserade framställningen av romantiska teman. Jean-Honoré Fragonard väver skickligt samman dessa element, vilket visar på den konstnärliga betydelsen av epoken, där skönhet inte bara är sett, utan djupt känt.