I detta förtrollande verk befinner sig en herde i centrum av bilden, och hennes figur är mjukt omgiven av frodig grönska och delikata blommor. Den ljusa blå himlen breder ut sig över henne, prydd med fluffiga moln som antyder en lugn men livlig eftermiddag. Hon går framåt med självförtroende, barfota på marken, bärande en korg som svävar över av blommor, vilket symboliserar naturens överflöd och det liv hon tar hand om. Hennes ljusa kläder, i gul och vit, kontrasterar vackert mot de rika gröna och jordiga tonerna runt omkring; tillsammans skapar de en atmosfär av värme och lugn. Ett litet barn klär sig vid hennes sida, och man kan nästan höra deras skratt ekande i luften, medan ett annat barn leker med hennes sjal, vilket ger en känsla av livlig interaktion till den stillsamma pastoral scenen.

Kompositionen uppvisar en förtrollande balans, där herdinnan är något avskjuten från centrum och ger en känsla av rörelse som drar våra ögon mot de andra. Ljus- och skuggspelet fångar ögonblickets essens; solens strålar dansar runt henne, lyser upp hennes fina drag och skapar en halo-effekt som ger henne en gudomlig kvalitet. Detta verk, skapat under rokokoperioden, speglar inte bara personliga inslag av konstnärens egna upplevelser, men lyfter också fram den tidens kulturella idéer – firar naturens skönhet, närande kvinnlighet och idylliskt lantligt liv. Entusiasm för naturen i kombination med de ömma familjebanden som representeras här resonerar djupt med betraktarna, inbjuder dem att kliva in i ett eteriskt ögonblick som sträcker sig bortom tid, framkallande både nostalgi och tröst.