Scenen utspelar sig med en tyst intimitet; en kvinna, troligen en piga, sopar golvet i en hemmiljö. Hennes hållning är fokuserad flit, huvudet böjt när hon utför sin uppgift. Konstnären använder en distinkt teknik och applicerar färgen i små, distinkta drag, vilket ger ytorna en texturerad, nästan kornig kvalitet; det är som om ljuset själv bryts upp och omformas på duken. Kompositionen drar blicken över rummet, från kvinnan till ett bord som dukats kanske för en måltid, där ett litet barn sitter, förlorat i sin egen värld.

Färgpaletten är dämpad, men rik; mjuka blått och grönt dominerar, accentuerade av de varma tonerna i trädörren och stolarna. Den övergripande effekten är en mjuk harmoni, en ögonblicksbild av vardagen återgiven med djup känslighet. Konstnärens hantering av ljus och skugga ger djup och dimension, vilket får scenen att kännas både omedelbar och tidlös. Man kan nästan höra det mjuka suset från kvasten och känna den lugna tillfredsställelsen i ögonblicket.