I detta imponerande konstverk är spänningen mellan karaktärerna påtaglig när drottningen lutar sig mot Hamlet, som personifierar både modersinstinkten och den känslomässiga känsligheten. Hamlets mörka klädnad står i stark kontrast till drottningens och kungens utsmyckade kläder. Drottningens ömtåliga hand på Hamlets arm tyder på en gest av tröst, medan hennes ansiktsuttryck avslöjar en värld av oro och empati; hon är en figur fångad i klorna av kungliga skyldigheter och öm kärlek. Kungen, strålande i sina utsmyckade kläder, tillför ett lager av auktoritet till denna intima växling, vilket skapar en påtaglig känslomässig triangel; man kan nästan höra de dämpade viskningarna och den spända tystnaden runt dem, som om de vore åskådare till dramat som utspelas. Ljus- och skuggspelet framhäver de mjuka konturerna av deras ansikten, medan de intrikat detaljerade kläderna sveper om dem som en visuell berättelse om deras kungliga status sammanflätad med deras djupa personliga kamper.

Konstnären använder en chiaroscuro-teknik, som ökar den känslomässiga djupet av denna konfrontation. Den mjuka, dämpade färgpaletten tillåter betraktaren att fokusera på uttryck och gester, som ofta talar högre än ord. Historiskt sett fångar detta ögonblick inte bara en fiktiv scen, utan ekar också med teman av sorg, förräderi och familjeplikt som är framträdande i Shakespeares verk. Delacroixs jobb sticker ut inte bara för sitt hantverk utan också för sin förmåga att destillera komplexa känslomässiga strömmar inom ett så intrikat tableau, vilket inbjuder publiken att reflektera över den mänskliga tillståndet under turbulenta tider.