Detta konstverk fångar ett ögonblick genomträngt av mysterium, vilket lockar åskådaren in i en scen som känns både intim och överjordisk. Den eteriska figuren av en kvinna, sittande på en klippkant, spelar graciöst på en lyra, hennes blick är en blandning av längtan och lugn. Tyget av hennes flödande draperi, vackert prytt med blommönster, antyder en koppling till naturen, som om hon är delvis musa, delvis elementär ande. Kontrasten av hennes barfota fötter mot de texturerade klipporna ger hennes närvaro ett rått, sårbart element. Runt henne breder sig en frodig miljö ut, liknande en trädgård, med inslag av levande grönt och brunt, genomdragen av mjuka rosa blommor som genomsyrar scenen, vilket förstärker känslan av magi.

Färgerna i detta stycke är rika och inbjudande, ett spektrum från djupa blå till livfulla gröna, som skapar en emotionell atmosfär som är både lugnande och introspektiv. Det mjuka, diffusa ljuset som filtreras genom lövverket betonar figurs mjuka konturer och skapar ett delikat spel av skuggor på hennes fina drag. Området, fullt av glänsande reflexer i vattnet nedanför, för människor till en drömlik värld. Denna målning visar inte bara Waterhouses skicklighet i att använda färg och form, utan talar också om en tid när skärningspunkten mellan känsla och natur blev en fokalpunkt för konstnärligt uttryck, vilket visar den beständiga mänskliga kopplingen till myter och skönhet i naturen.