Scenen utspelar sig i ett mörkt, ljusdunkelt utrymme, en tavla av tyst spänning och överhängande öde. Figurerna trängs ihop, deras former är grovt definierade, upplysta av en dramatisk, osynlig ljuskälla. Konstnären använder mästerligt samspelet mellan ljus och skugga för att skapa en känsla av oro och föraning; det är en värld nedsänkt i mysterium och dolda hemligheter. Penseldragen är kraftfulla och råa och förmedlar en känsla av omedelbarhet och emotionell intensitet. Kompositionen är dynamisk, med figurer arrangerade på ett sätt som riktar betraktarens blick mot en central punkt, där en figur lyfter handen i vad som kan vara en gest av auktoritet, anklagelse eller till och med bön. Den övergripande stämningen är ett djupt andligt och psykologiskt drama.