Denna stämningsfulla scen fångar de lugna gondolernas avgång från en skuggig kaj, Venedigs tysta prakt vecklas ut under en mjuk aftonhimmel. Kompositionen balanserar skickligt de mörka, utdragna siluetterna av byggnader och gondoler mot den milda skymningsglöden, med subtila inslag av gula, blå och grå nyanser. Måleritekniken bjuder in betraktaren att stanna upp vid de fina detaljerna – glimret i vattnet som reflekterar svagt ljus, den avlägsna kupolen som tornar upp sig ur dimman och den ståtliga klockstapeln som förankrar horisonten. Den övergripande stämningen viskar om avsked, ensamhet och de lugna rytmerna i livet vid vattnet.

Uppvisande skickligt ljus- och atmosfärhantering, visar detta verk en poetisk återhållsamhet, där skarpa konturer ersätts av ett mjukt dis som mjukar upp den venetianska arkitekturen och suddar ut konturer till en harmonisk helhet. Färgpaletten, dominerad av skymningstoner, framkallar både den kvarvarande värmen från dagen och den tilltagande nattkylan, vilket väcker en mild nostalgi. I ett historiskt sammanhang hyllar sådana vyer Venedig inte bara som en handelsstad utan också som en plats där vattenvägarna satte en speciell rytm på vardagen – här fångat med en romantisk men återhållen penselföring som anspelar på den tysta skönheten i vardagliga ögonblick.