Scenen utspelar sig under en vidsträckt himmel målad i mjuka blå nyanser, där de mjuka penseldragen antyder en lugn eftermiddag. Dominerande över allt finns en robust vindmöller vars trästruktur är något sned, vilket tillför en lekfullhet till verket. Möllans vingar sträcker sig uppåt, frusna i ett ögonblick av stillhet som antyder det liv och den energi som de vanligtvis står för. Längst ner står ett par tätt omfamnat, deras kläder flödar mjukt och utstrålar en känsla av intimitet och nostalgi; deras kroppsspråk är fyllt av känslor men lättas upp av den livliga bakgrunden. Kompositionen skapar en balans mellan struktur och natur, med vinden som agerar som en uppmärksam väktare av parets ömhet.

Färgpaletten är särskilt slående; de livliga gröna tonerna på möllans dekorationer värmer upp den kalla blå himlen, som sporadiskt avbryts av vita moln som binder samman jorden och himlen. Färgvalet framkallar en känslomässig resonans - en lugn lycka, nästan som om vi kan känna den milda brisen. Den historiska kontexten för detta verk, målat i en tid av personligt motstånd för konstnären, ger djup åt de känslomässiga lagren. Det är en rörande påminnelse om den mänskliga kopplingen till naturen, symboliserad av den starka men välkomnande närvaron av vinden, en motiv som sammanfattar enkelheten och skönheten av vardagslivet.