Verket föreställer en slående vy över taken, organiserade i lager en bakom den andra, som en pusselbit. Husen, kännetecknade av sina enkla former, visar olika dämpade nyanser av beige, grått och olivgrönt, vilket skapar en känsla av harmoni mitt i den uppenbara oordningen i stadslandskapet. Varje byggnad har en unik karaktär, dess fönster ser ut att blicka ut i fjärran och vänta på att historier ska utvecklas. De överlappande linjerna där takens kanter möts tycks svaja lätt, ett bevis på den oförlikneliga penseldragstekniken som Van Gogh firas för; det ger liv och rörelse till en annars statisk scen.

Himlen ovanför är en virvlande färgpalett, som rör sig från en blek gul nära horisonten till djupare gröna och blå när din blick stiger. Denna bakgrund injicerar en känslomässig tonalitet i målningen, och ökar intimiteten i scenen—man kan nästan känna den svala brisen som sveper genom de smala gränderna. Van Goghs distinkta impasto-teknik är uppenbar; den tjockt applicerade färgen tillför textur och djup, vilket engagerar betraktaren mer och mer med varje penseldrag. Inom denna utforskning av vardagsliv och miljö kan man känna konstnärens längtan efter förbindelse, kanske reflekterar hans egna strider. Duken blir ett fönster in i en värld som, även om den är modesta, är full av oskrivna berättelser som väntar på att bli upptäckta.