Scenen utspelar sig med en visceral energi; en tjurfäktning återgiven i råa och dramatiska linjer. Jag kan nästan höra publikens vrål, hovarnas klapprande, tjurens desperata tjut. Kompositionen är en virvelvind av rörelse: en anfallande tjur, ryttare som desperat försöker behålla kontrollen och figurerna av män som kämpar för att fälla odjuret. Den grova texturen i trycket, som uppnås genom etsade linjer, ger en känsla av omedelbarhet, som om den fångar ett flyktigt ögonblick i tiden. Goyas mästerskap ligger i att förmedla inte bara spektaklet, utan också de råa känslorna av händelsen – rädsla, mod och dödens tragiska oundviklighet. Användningen av ljus och skugga, så karakteristisk för Goya, intensifierar dramat, lyfter fram tjuren och matadoren och drar in åskådaren i hjärtat av handlingen. Det är ett kraftfullt uttalande om den mänskliga situationen, inramat i en brutal sports sammanhang.