I detta lugna landskap bjuds åskådaren in att bevittna en mjuk dans av höstens övergångstoner. Gyllene bärnstensljusa löv faller från höga träd, deras klara gula färg kontrasterar starkt mot de kalla blå nyanserna av den stora floden nedanför. Penseldragen, både avsiktliga och mjuka, väcker en känsla av nostalgi; de ger scenen en nästan lyrisk kvalitet, vilket antyder att naturen kan handla om både att se och att känna. När blicken rör sig över duken dras den mot den pittoreska byn som ligger lugnt vid vattnet, där blygsamma byggnader ordnas i en ödmjuk rad av vita och dämpade toner, smälter samman med naturen men står stolt i sin enkelhet.

Kompositionen är mästerligt balanserad, med de vertikala linjerna av träden som kontrasterar med de böljande kullarna och horisonten, som tycks sträcka sig oändligt bort i fjärran. Konstnären använder en palett som är rik på jordtoner, med slående färginslag som framkallar essensen av hösten - en säsong av såväl förfall som skönhet. Den känslomässiga påverkan är djup; nästan kan man höra viskandet av löven och känna den friska luften, eftersom scenen kan påminna tittarna om sina egna kopplingar till naturen eller stunder som tillbringades i lugna miljöer. Detta konstverk ekar historisk betydelse, och inkapslar en stil som firar den ryska landskapets skönhet, samtidigt som det återspeglar personliga insikter och upplevelser som överskrider tid och rum.