I detta fängslande verk sveper en mjuk dimma runt den ikoniska Waterloo-bron, vilket gör att den hamnar i ett drömlikt tillstånd. Arkitekturen smälter samman med atmosfären, otydliga gränser mellan form och amorfitet, som Monet mästerligt väver ihop med mjuka penseldrag. Färgpaletten är övervägande kall, med olika nyanser av blått som blandar sig med inslag av lavendel, vilket åberopar en känsla av lugn och tyst reflektion. Det känns som om vi tittar genom ett dimmigt slöja, där världen dämpas och Londons vanliga larm omvandlas till en lugn tableau.

Kompositionen leder effektivt ögat över duken och tillåter betraktaren att gå över bron och bortom. De rytmiska formerna av brovalven kontrasterar vackert med vattnets flöde nedan, som glittrar med ljusprickar. Det som verkligen slår en i detta verk är den känslomässiga inverkan den utstrålar—det finns en inneboende melankoli, en nostalgi för svunna tider. Historiskt betydelsefullt representerar denna målning en tid när både industrialisering och impressionism blomstrade; Monet fångar essensen av modernitet medan han bjuder in oss till ett kontemplativt rike. Det är en mästerkurs i hur färg och ljus kan förmedla humör och minnen.