I en gripande och uttrycksfull scen fångar verket den tragiska döden av en ung kvinna, hennes livlösa kropp som ligger på det kalla stengolvet. Hennes bleka hy står i kontrast till det mörkröda tyget som sveper om henne, vilket framkallar en känsla av sorg och förtvivlan. Runt henne samlas en grupp gestalter—vissa i rustningar, andra i flödande kläder—som förmedlar en känsla av sorg blandat med den kalla likgiltigheten hos åskådarna. Närvaron av duvor som svirrar runt scenen lägger till ett oväntat lager av fred, i kontrast till tyngden av kvinnans öde; detta kontrast tvingar åskådaren att reflektera över teman som förlorad oskuld och livets brutala realiteter.

Kompositionen drar ögonen mot figuren i förgrunden, elegant tecknad mot den texturerade stenen på torget. Varje figur är noggrant avbildad, med hänsyn till den historiska noggrannheten i deras klädsel, vilket sveper in bilden i en berättelse genomsyrad av en klassisk atmosfär. Färgpaletten, dominerad av mjuka gråa, jordtoner och varma röda nyanser, väcker en känslomässig resonans som berör. Det finns en påtaglig stillhet i luften—ett ögonblick fryst i tiden som får åskådaren att fundera på vikten av förlust, livets skörhet, och tragedins bestående påverkan. Waterhouses val av detaljer, från sorgens uttryck på åskådares ansikten till de delikata fjädrarna av närstående fåglar, förstärker denna känsla av tragedi och kopplingen till det förflutna.