I detta gripande verk är scenen täckt av dämpade nyanser av brunt och grått, vilket ger en känsla av stillsam melankoli. Den stränga, bladlösa formen hos träden, vridna och knotiga, skapar en rörande kontrast mot den mjuka, matta bakgrunden där en avlägsen struktur framträder som ett spöklikt minne av mänsklig närvaro. Figuren som går längs stigen lägger till en känsla av ensamma och reflektion, deras mörka kläder smälter samman med de omgivande jordtonerna, nästan som om de är en del av landskapet självt.

Den känsliga interaktionen mellan ljus och skugga ökar den emotionella tyngden av detta verk, sveper in betraktaren i en känsla av nostalgi. Kompositionen, med sin slingrande väg och böjda linjer, drar ögat över duken, vilket inbjuder till reflektion över tidens gång och livets övergående natur. Van Gogh fångar inte bara ett landskap, utan också en stund, djupt genomsyrad av en känsla av längtan som ekar hos betraktaren länge efter att de har gått.