I detta fängslande verk hoppar de livliga färger fram och drar betraktaren in i en värld där känslor möter konst. Figuren i mitten, med sitt slående gyllene hår och djupa drag, verkar eftertänksam men något avlägsen; hennes händer är skickligt invirade i ett enkelt rep, vilket antyder en koppling till tankar eller minnen. Den djupa gröna färgen på hennes kläder kontrasterar vackert mot den blommiga bakgrunden — en gobeläng av rosa och vita som nästan pulserar av liv. Van Goghs penseldrag är uttrycksfulla och ger en känsla av rörelse och brådska till stillheten i scenen; flickans uttryck, en blandning av styrka och sårbarhet, väcker en mängd känslor — längtan, introspektion och kanske en aning av sorg.

Ju mer man tittar desto mer framträder de intrikata detaljerna av blommorna bakom henne, vilket skapar en frodig miljö som framhäver figurens melankoliska ton. Kompositionen är noga strukturerad; sättet hennes kropp lutar något åt vänster, som uppvägs av stolens framträdande arm, skapar ett rum som inbjuder men paradoxalt nog är otillgängligt. Interaktionen mellan färg och form är mästerlig; varje skugga är avsiktlig, varje linje har syfte. I ett historiskt sammanhang ekar detta verk med konstnärens egna känslomässiga strider, liknande den av figuren — båda fast i flödet av sina inre liv.