I detta fängslande verk står två figurer, troligen älskande, mycket nära varandra, nästan förenade, mot ett bakgrund av en skimrande blå hav. Mannen, klädd i en livlig blå skjorta och en halmhatt, kramar försiktigt kvinnan bredvid sig; hennes livfulla röda klänning utgör en slående kontrast som drar ögat till sig. Konstnärens djärva penseldrag ger tavlan en taktil kvalitet, med virvlar och linjer som speglar havets flöde. Varje penseldrag tycks pulsera med stunden råa känsla, som föreslår en söt intimitet mellan paret; de tycks förlora sig själva i sin egen värld, omedvetna om sin omgivning.

Som en hyllning till kärleken överträffar detta konstverk den rena representationen. De varma orange tonerna i kvinnans hår smälter sömlöst ihop med de rika röda i hennes klänning, medan de kallare nyanserna av blått och grönt omger dem—de här färgerna definierar inte bara deras figurer, utan väcker också en känsla av värme och anknytning. Bakgrunden visar en abstrakt tolkning av havet, en livlig turkos som viskar om de mjuka vågorna. Detta verk är representativt för Van Goghs mesterskap i färg, men bär också en betydande historisk betydelse, som kommit ur en tid när personliga relationer och känslomässiga sanningar var centrala i konsten. Verket talar om den mänskliga kontakten, vilket fångar kärlekens essens i en tid då sådana känslor ofta överskuggades av livets stränga verkligheter.