Scenen utspelar sig framför oss – en ström av varma gultoner, punkterad av flodens och kvinnornas klädnaders kalla blått och grönt. Kvinnorna, böjda över sina uppgifter, återges med en känsla av robust enkelhet. Deras former är solida, deras ansikten mestadels dolda; vi bjuds in att betrakta själva arbetet, arbetets gemensamma rytm. Penseldragen är djärva, nästan grova, vilket skapar en känsla av rörelse och textur som väcker scenen till liv. Det är ett fönster till en tid och en plats där vardagen var en gobeläng av ödmjuka aktiviteter.

Konstnärens sätt att hantera färger är fängslande; det finns en avsiktlig användning av kontrasterande nyanser. Konstnären använder djärva drag för att skulptera figurerna och landskapet. Det är som om konstnären fångar inte bara en scen, utan själva essensen av den rurala upplevelsen. Ljuset och skuggans spel är minimalt, men effektivt, vilket genomsyrar scenen med en känsla av tidlöshet, som om dessa kvinnor har arbetat här i århundraden och kommer att fortsätta att göra det, med samma tysta värdighet, långt efter att vi har gått.