Detta verk, en studie i sepia-toner, fängslar omedelbart med sin intrikata, nästan drömlika kvalitet. Figurer, både mänskliga och fantastiska, befolkar kompositionen, sammanflätade och skiktade inom ett fraktionerat, geometriskt rum; det är som om vi kikar in i en värld av fragmenterade verkligheter. Den dominerande figuren, centrerad i förgrunden, har ett maskliknande ansikte och en kropp som återges med noggranna detaljer, som verkar komma fram från en boxliknande struktur.

Den övergripande kompositionen är ett fascinerande samspel mellan former och skuggor, med en subtil men allestädes närvarande känsla av oro. Användningen av ljus och skugga är mästerlig, vilket ger djup och struktur till figurerna och skapar en känsla av mystik. Det är omöjligt att inte dras in i berättelsen, och sätta ihop det symboliska språket. Konstnärens hand är tydlig i varje linje, i varje kurva, och skapar en enhetlig men oroande bild som dröjer kvar i sinnet långt efter den första visningen. Det är som om konstnären avsåg att fånga något ursprungligt och komplext, en känsla som är både bekant och helt främmande.