Konstverket kastar betraktaren in i en tyst vinterscen, där snö täcker marken och mjukt suddar ut detaljerna i landskapet. De dominerande tonerna är kalla; vitt, grått och dämpat blått sammanflätas och skapar en känsla av stillhet och lugn. Smala, skelettliknande träd sträcker sig mot den molntäckta himlen, deras nakna grenar ekar de subtila böljningarna i snön. På avstånd syns knappt antydningar till byggnader, deras former mjukas upp av den allestädes närvarande atmosfären.

Penseldragen verkar lösa och uttrycksfulla, vilket ger intrycket av ett flyktigt ögonblick som fångats. Det är som om konstnären försökte förmedla inte bara scenens utseende utan också känslan av en kall, blåsig dag. Kompositionen styr blicken genom den texturerade snön i förgrunden, förbi de nakna träden mot de avlägsna formerna, vilket skapar djup och drar in betraktaren djupare i scenen. Den känslomässiga effekten är ensamhet, friden i en värld som tystas av vintern och den subtila skönheten som finns i ett förvandlat landskap.