Scenen utspelas som en levande panoramabild av tak där jordens toner av terrakottaplattor blänker under en mjuk himmel. Van Goghs penseldrag belyser taken, ger dem textur och värme, medan hans distinkta streck skapar en dynamisk rytm på ytan. De lutande taken leder ögonen mot horisonten, där fälten sträcker sig oändligt, prickade med träd som svajar mjukt under inverkan av en viskande bris. Fåglar flyger ovanför, deras flykt personifierar friheten och de oändliga möjligheterna som ligger bortom de konkreta gränserna av husen.

Färgpaletten är slående, dominerad av rika röda, gröna och mjuka blå — varje nyans andas liv i duken. Taken målas i varma rödbruna toner, skickligt kontrasterande med de livliga gröna fälten nedanför. Denna tydliga uppdelning betonar harmonin mellan stads- och landsbygdsliv, och fångar essensen av en övergångsepok. Som åskådare kan man känna en lätt melankoli blandad med hopp, och betonar den emotionella kopplingen mellan konstnären och landskapet. Historiskt, när Van Gogh reagerade på de föränderliga landskapen i Nederländerna, reflekterar detta verk inte bara konstnärens fascination för naturen utan också hans önskan att uttrycka den inneboende skönheten i vardagliga ögonblick.