I denna förtrollande komposition svävar eteriska figurer lekfullt över ett drömlandskap, som gestaltar en nästan gudomlig delikatess. Scenen är livfull med en vibrerande färginteraktion som sträcker sig från mjuka krämfärger till livliga röda; molnen, en blandning av grått och vitt, vaggar dessa himmelska varelser när de väver sina blomkransar. Vi ser en strålande kvinna, som är representationen av Aurora, som stiger upp med grace och vars flödande draperingar sveper runt henne som daggens lätthet. De ömma uttrycken i figurerna förmedlar en känsla av värme och godhet och inbjuder åskådarna in i detta lugna ögonblick.

Kompositionen är förvånansvärt dynamisk, men harmoniskt balanserad. Placeringen av figurerna betonar Auroras uppgång, vilket drar vårt öga uppåt, medan figuren nedanför lutar sig tillbaka, omgiven av en bekväm men livlig atmosfär; detta kontrasterar vackert med de mer aktiva figurerna ovanför. Det som mest berör mig är det känslomässiga genomslaget i verket—det är en överväldigande känsla av hopp och förnyelse, som speglar den cykliska och eviga naturen av natten som övergår till dagen. Historiskt sett återspeglar denna målning rokoko, en epok som kännetecknas av överflöd och mjukhet, som tilltalar känslorna hos sin tid samtidigt som den hyllar skönheten i mytologiska teman.