Verket överflödar av färg och är centrerat kring en strålande vas fylld med blommor—röda vallmo vävs samman med iris och delikata rosa blommor, medan grenar av gula blommor glatt förgyller arrangemanget. Konstnärens teknik är tät och uttrycksfull, vilket skapar en taktil kvalitet som tycks vibrera av liv. De kontrasterande färgerna talar till åskådarens känslor; de varma röda och livaktiga gula väcker känslor av glädje och exuberans, vilket inbjuder till att fira stunden. I bakgrunden dyker figurer upp i mystiska, suddiga toner, vilket antyder ett samband med den florala visningen som går utöver estetiken—kanske en nudge mot de mänskliga upplevelser som blommor ofta symboliserar: kärlek, nostalgi och skönhet i livets flyktiga ögonblick.

Kompositionen är mästerligt utförd, där vasen visar sig något ur mitten, vilket drar ögat mot det överflödiga blombuketten, medan den rustika, suddiga bakgrunden erbjuder en kontext utan att överskugga fokuspunkten. Färginteraktionen är anmärkningsvärd; kallare toner balanserar den varma paletten, vilket skapar en livlig harmoni som håller blicken dansande över duken. Denna blandning av expressionism och impressionism speglar den efterkrigskonstnärliga anden, som befriar penseln och firar naturens skönhet i en värld som återhämtar sig. Cuno Amiets verk resonerar känslomässigt, inte bara som en enkel representation av blommor, utan som en passionerad påminnelse om livets egen motståndskraft.