Målningen fångar en drömlik vy av Waterloo Bridge, omsluten av en mjuk dimma, där ljuset dansar på ytan av floden Thames. Bågarna av bron, även om de delvis är dolda, skapar en rytmisk upprepning som drar ögat genom duken; de harmoniserar med de mjuka vågorna nedan. Monets impressionistiska penseldrag ger en känsla av flödande och förbigående skönhet, där varje penseldrag viskar om ljusets och vattnets förgänglighet.

Den mjuka färgpaletten—främst blått, grått och subtila toner av guld—ger scenen en lugn, nästan etereal kvalitet, åkallande av en lugn morgon eller sen eftermiddag. Det finns en förfinad växelverkan mellan ljus och skugga, som framhäver de atmosfäriska förhållandena som formar vår uppfattning om världen. Monets förmåga att fånga essensen av ett ögonblick blir påtaglig; varje element, från den dimmiga himlen till de avlägsna båtarna, inbjuder betraktaren att reflektera över förhållandet mellan natur och stads liv. Denna målning avbildar inte bara en bro; den transporterar åskådare till en plats där tiden tycks ha stannat, vilket väcker en känsla av nostalgi och förundran.