När man ser på detta magnifika konstverk kan man inte undvika att känna sig förflyttad till den lugna världen av vattenliljor som graciöst flyter på en mild akvamarin yta. Claude Monet använder mästerligt impressionistiska tekniker för att skapa prickiga ljus och mjuka reflektioner som dansar på vattnet som viskningar av solljus som bryter igenom träden. Texturen — så rik, så flytande — bjuder in betraktaren att vidröra själva essensen av naturen, njuta av överflödet av färg och form. Det känns nästan som om penseldraget självt är levande, inbjudande till en konversation mellan betraktaren och den vibrerande skönheten i scenen.

Kompositionen är ett delikat spel av liljor: varje kronblad och blad pryds med subtila inslag av rosa, vitt och grönt, som om de bär på hemligheter från under ytan. Monets förtrollande färgpalett, dominerad av lugna blå och mjuka gröna, ger en känsla av lugn; ändå, bland detta dyker eldiga accenter av karmosin och gult upp och väcker tyst sinnena. Historiskt sett fångar detta konstverk höjdpunkten av Monets utforskning av ljus och reflektion, vilket indikerar en inneboende koppling till det moderna 20-talet genom linsen av naturens enkelhet. Den känslomässiga påverkan är djup: det inbjuder till ett meditativt tillstånd, att stanna upp och andas, vilket framkallar reflektion inte genom ord utan genom den vackra symfonin av färg och ljus som för evigt fångar en flyktig stund i tiden.