Målningen drar genast blicken mot en smal, slingrande stig som ringas in av gamla murar som står som tysta väktare. Stigen, målad i varma jordfärger, är täckt av utspridda stenar, nästan så att man kan höra krasandet under fötterna. Runt stigen breder lummig grönska ut sig i levande nyanser av grönt – från mjuk, nästan sammetslen gräs till täta trädtoppar med grenar som sträcker sig ovanför, filtrerar ljuset i ett fläckigt skuggspel. Murarna, den ena av grovt staplade stenar och den andra av mossbelagda gamla tegelstenar, skapar en vacker kontrast mellan natur och människogjorda strukturer och smälter harmoniskt in i det stillsamma landskapet.

Vallottons teknik utmärker sig genom sina skarpa konturer och platta färgytor som skapar en känsla av lugn och tyst introspektion. Kompositionen leder mjukt blicken djupare in i scenen, förbi kurvan, och väcker en subtil nyfikenhet om vad som döljer sig bakom murarna. Den begränsade färgpaletten, dominerad av olika nyanser av grönt, med varma bruna och mjuka grå inslag, förmedlar en lugn och kontemplativ stämning. Verket, skapat 1923, fångar en tidlös lantlig tillflyktsort som framhäver en fridfull samexistens mellan natur och enkel arkitektur, ett kännetecken för postimpressionismen och konstnärens personliga stil.