Scenen utspelar sig i en färgglad målning, där de tumultartade formerna av vridna träd tycks dansa i liv. Bark är en grov väv av grått och vitt som skarpt kontrasterar mot de rika jordtonerna som dansar under det strålande solskenet. Ljusblå nyanser sprids över ytan, kanske som en indikation på vårblommor. Man kan nästan höra viskningarna från skogen—det mjuka prasslet av löv, det mjuka knastret av steg på skogsgolvet. Denna landskap känns levande, ett eko av årstidernas skiftningar, där naturens hjärtslag kan kännas genom takten av penseldragen.

Bland träden framträder figurer i explosioner av färg, ett par klädda i livfulla röd- och blånyanser, som är djupt försjunkna i sin egen värld mitt i naturens djupa stillhet. Deras närvaro betonar Munchs utforskning av mänskliga känslor som vävs samman med naturen—varje drag av penseln tycks berätta en historia om förbindelse, isolering och glädje. Kompositionen av målningen, med sina lager av stammar och avlägsna figurer, inbjuder betraktaren till en intim upplevelse med jorden och människans själ, vilket reflekterar ett ögonblick som hänger stilla i tiden, fyllt av vårens fräschör.