Denna gripande porträtt fångar essensen av en bondkvinna; hennes uttryck är en rik väv av känslor—trötthet, styrka och motståndskraft vävs samman i hennes blick. Konstnärens val att fokusera på hennes ansikte, med texturerade penseldrag som återspeglar de hårda villkoren i det lantliga livet, ger en känsla av intimitet—åskådaren kan nästan känna vikten av hennes erfarenheter. Den dämpade färgpaletten förstärker denna koppling, med jordnära nyanser som sveper runt hennes figur i kontrast till den kallare bakgrunden. Varje detalj, från veckorna på hennes huvudduk till skuggorna under hennes ögon, berättar om hennes kamper och dignitet.

Van Goghs teknik här är avslöjande; den dynamiska appliceringen av färg ger en taktil kvalitet som inbjuder åskådaren att sträcka sig fram och röra vid duken. Interaktionen mellan ljus och skugga skapar djup och betonar konturerna av hennes ansikte—blickar av sårbarhet ekar i hennes något nedåtlutande läppar och det försiktiga rynkandet av hennes panna. Detta verk klingar djupt i ett historiskt sammanhang, som inte bara skildrar en kvinna, utan symboliserar arbetarklassens medvetenhet i 1800-talets Europa; det reflekterar Van Goghs djupa empati för de underrepresenterade och etablerar sig som en betydande del i utvecklingen av figurativ konst.