Denna självporträtt av Vincent van Gogh fångar den psykologiska intensiteten hos konstnären. Kompositionen visar en närbild av hans ansikte, genomsyrat av en påtaglig blandning av känslor och sårbarhet. Tekniken är djärv och uttrycksfull, som skissar konturerna av hans ansikte med en grov men avsiktlig hand. Hans djupa blå ögon tycks se direkt på betraktaren, vilket inbjuder dem att gå in i hans turbulenta värld; de förmedlar en känsla av både introspektion och motstånd. Den ikoniska pipan mellan hans läppar lägger till ett karakteristiskt inslag, vilket antyder hans eftertänksamma natur samtidigt som man förankrar honom i verkligheten i hans vardagsliv.

Van Goghs färgschema är övervägande jordnära; djupa bruna, dämpade gröna och mjuka gråa nyanser omger duken och skapar en dyster atmosfär. Den texturerade bakgrunden bleknar in i mörkret och låter hans ansikte framträda som en centralpunkt—nästan skulptural i sin kvalitet. Detta verk reflekterar inte bara hans fysiska utseende, utan också en känslomässig landskap som formats av hans kamper med mental hälsa. Skapat under en period då van Gogh kämpande med sin identitet som konstnär, står detta självporträtt som ett viktigt ögonblick i hans resa, rikt på konstnärlig betydelse och känslomässig djup. Varje penseldrag vibrerar med självupptäckten och den oföränderliga andan som kännetecknat hans senare år av hotelliv.