I detta fängslande mästerverk spelar det mjuka och diffusa ljuset underbart på Themsen och skapar en glimrande yta som inbjuder betraktaren att förlora sig i dess lugna skönhet. De djupa gröna och blå nyanserna av det skuggade parlamentet kontrasterar vackert mot de varma lilafärgade tonerna i himlen och antyder den tid på dagen då solen går ner och staden förvandlas till en spöklik vision. Penseldragen är livfulla, ekande av energin som pulserar genom scenen, och väcker den lugna men påtagliga vitaliteten i London.

Det finns en eterisk kvalitet i målningen: de vattniga reflektionerna av den arkitektoniska prakt förefaller nästan drömlika; de vågformar sig och blandas med varandra som om gränserna mellan himmel och vatten, verklighet och fantasi, höll på att lösa sig. Monets val av färg—en så harmonisk palett av blått, grönt och mjuka rosatoner—skapar en känslomässig resonans, som gör att man både känner sig reflekterande och förundrad över skönheten i det fångade ögonblicket. Under en tid när impressioniströrelsen pressade mot gränserna för traditionell konst står detta verk som ett lysande bevis på Monets genialitet och hans förmåga att kapsla in det kortvariga i ljus och atmosfär.