Det här suggestiva verket visar en blek, naken kvinnlig gestalt liggande horisontellt, nästan som en staty, mot ett surrealistiskt landskap — hennes långsträckta form kontrasterar tydligt mot de livfulla, böljande kullarna målade i rött och grönt. En liten, alert hund sitter försiktigt på hennes bröst och skapar en intim, något gåtfull koppling mellan människa och djur; hennes högra hand håller försiktigt i en enda blomma, vilket förstärker teman som oskuld och övergång. Bakgrunden breder ut sig i en vidsträckt vy under en mjuk himmel, där en rad små, skuggiga figurer går längs en väg mot en avlägsen horisont. Gauguins tjocka, genomtänkta penseldrag berikar scenens emotionella textur och använder en palett som pendlar mellan varma jordtoner och kallare skuggor, vilket skapar en balans mellan stillhet och subtil spänning.

Kompositionen drar in betraktaren i ett tyst ögonblick av sårbarhet och möjlig berättelse — det finns en underström av förlust och förändring förmedlad genom symboliska motiv som blomman och hundens närvaro. Historiskt placeras verket inom sen 1800-talets postimpressionism, där konstnären blandar figurativ form med känslomässigt djup och en anstrykning av mystik. De djärvt förenklade formerna och de uttrycksfulla färgerna väcker primitiva känslor, och det stillsamma landskapet tycks viska berättelser om förlorad oskuld och övergångsriter, vilket gör detta verk till en djup meditation över den mänskliga erfarenheten bortom ren visuell representation.