Scenen utspelar sig med en slående omedelbarhet; en grupp tahitiska kvinnor, återgivna i varma, jordnära toner, samlas runt en central figur som håller ett nyfött barn. Det mjuka, diffusa ljuset antyder en inomhusmiljö, kanske ett ödmjukt skydd. Gauguins distinkta stil är påtaglig; hans användning av tillplattade former, djärva färger och förenklad anatomi skapar en känsla av djup andlig tyngd. Kvinnorna, utan individuella särdrag, är förenade i sin delade vördnad och ömhet, deras kroppar utstrålar en lugn värdighet. Kompositionen är minutiöst balanserad och drar betraktarens blick mot scenens hjärta.