Verket avslöjar en drömsk panorama av Londons gåtfulla atmosfär, fångad vid skymning — ett mästerverk av lugn och självrannsakan. Monets pensel dansar lätt över duken och formar den ikoniska Waterloo-bron av en mjuk blandning av eteriska nyanser; en lugn dialog av gröna och blå toner väver en fridfull atmosfär. Dimman omsluter scenen, mjukar upp kanterna på bron som om den existerade i ett flyktigt ögonblick, en uppenbarelse som framträder ur ett slöja av dimma. Åskådarna kan känna att de är vittnen till en flyktig glimt av verkligheten sammanflätad med fantasin, där vattnet inte bara reflekterar det svinnande ljuset utan även ekon av artistens känslomässiga strävan att fånga den undflyende skönheten av ögonblicket.

Kompositionen framkallar en känslomässig reaktion överfylld av nostalgi och vördnad — det är omöjligt att inte bli dragen in i denna lugna vidsträckta där människans närvaro förstärks av sin frånvaro. De lösa penseldragen antyder rörelse, som om scenen andas, fångar essensen av en av dessa magiska skymningsögonblick där världen kan framstå som både intim och oändlig. Monets arbete här överträffar den rena representationen; det inbjuder åskådarna att fördjupa sig i ljusets och atmosfärens subtiliteter, aktivera sina sinnen och fantasi, och göra dem till en del av den stilla berättelsen som utspelas i skymningens omfamning.