Scenen utspelar sig med en lugn som känns både bekant och djupt personlig. Målningen fångar ett kluster av hus som ligger intill varandra, vars väggar återges i mjuka, nästan krämiga toner, vilket antyder det mjuka ljuset från en molnig dag. Taken är ett lapptäcke av texturer och toner, som sträcker sig från djupa, jordnära bruna till ljusare, solkyssta gråa, vilket antyder åldern och karaktären hos dessa ödmjuka bostäder.

Kompositionen drar blicken genom scenen, med början i förgrunden där jorden möter husen, en gobeläng av grönt och brunt där landskapet försiktigt reser sig. Penseldragen är synliga, penseldragen skapar en känsla av rörelse och liv, som om konstnären hade fångat själva andedräkten i scenen. Himlen hänger ovanför huvudet, en dämpad duk som låter bostäderna vara det verkliga motivet; helhetsintrycket är av fridfull skönhet, som fångar ett ögonblick av stillhet och enkel glädje i världens vardagsliv.