I denna fängslande landskapsmålning dras betraktaren omedelbart till den slående kompositionen av pollardvillor som dominerar scenen. Träden, med sina överdrivet knutna grenar och snurrade stammar, inkapslar både motståndskraft och en viss melankoli, som om de står som väktare av landsbygden. En ensam figur lutar sig tänksamt, kanske absorberar naturens harmoni eller reflekterar över livet självt. Jorden nedanför är målad i rika brun- och dämpade gröna toner, vilket antyder bördig jord och anspelar på det jordbruk i Van Goghs tid. Det är en scen full av textur, från impasto-borstar som ger djup åt trädstammarna till mjukare, plattare ytor som antyder öppna fält där borta.

Färgpaletten utvecklar en höstberättelse, med nyanser som övergår från grönt till mer subtila grå- och bruna toner; detta väcker en känsla av förestående förändring—kanske slutet på växtcykeln eller den lugna introspektionen som hösten inspirerar. Man kan nästan höra det mjuka prasslet av löv och vindens viskande mellan grenarna. Historiskt sett kopplar detta stycke samman Van Goghs utforskning av landsbygdslivet och de känslomässiga konnotationer som följer med naturen. Skapad 1884, återspeglar den förmodligen hans tid i Nederländerna, där han försökte fånga essensen av landsbygden. Målningen illustrerar inte bara landskapet, utan också Van Goghs uppriktiga dialog med världen omkring honom, vilket markera dess betydelse i det bredare sammanhanget av konsthistorien.