Mitt bland de rika, jordnära tonerna i detta verk ligger en känsla av slit och enkelhet, som speglar livet för två ihärdiga kvinnor som är involverade i den ödmjuka handlingen av potatisplockning. Van Goghs penseldrag är tjocka och uttrycksfulla, vilket skapar en strukturerad yta som talar både om figurers arbete och den omgivande landskapet. Med grepplar och spadar hårt i sina händer, är kvinnornas fokus påtagligt, deras närvaro djupt rotad i den jord de odlar. Trädens grenar sträcker sig poetiskt bakom dem, deras former står i skarp kontrast till en grå himmel som tycks omfatta själva essensen av denna ansträngning.

Färgsättningen omfattar dämpade bruna nyanser—som antyder om jorden och växterna—i kombination med mörka gråtoner som omsluter figurerna och erbjuder en kontrast till den ljusare bakgrunden. Det är svårt att inte känna en koppling till denna scen; det är lätt att föreställa sig ljuden av redskap som slår i marken och det mjuka suset av vinden mellan träden. Detta verk ekar med en viktig historisk betydelse, eftersom det fångar en stund av lantligt liv under 1800-talet—en tid då arbetet var mer fysiskt krävande och det jordbrukslandskapet illustrerade den grundläggande rytmen av samhällslivet.