I detta uttrycksfulla konstverk lutar sig två eteriska figurer över en glittrande damm, deras dragningar belysta av det mjuka ljuset av en osynlig sol. Den delikata leken av pastellfärger i deras kläder—den ena i en lavendel drapering, den andra i mjukt rosa—återger den mjuka charmen av scenen. När de lutar sig över vattnet dras betraktaren in i deras intima ögonblick, en djup blandning av nyfikenhet och melankoli. Waterhouse utmärker sig i att fånga flödet av deras former, som om de både är en del av landskapet och lite åtskilda från det, nästan som om de kan sväva iväg när som helst—en eterisk koppling till de mytologiska teman som konstnären ofta utforskar.

Den frodiga bakgrunden, genomdragen med gröna och delikata blommor, förstärker ytterligare denna känsla av irrealism. De naturliga elementen tycks kramla figurerna, vilket skapar en harmonisk men ömtålig balans mellan verklighet och den förtrollande mytologins rike. Detta verk ekar djupt; det väcker känslor av nostalgi och lugn, framkallande berättelser om förlorade kärlekar och gamla viskade legender. Detta mästerverk, subtilt rikt på textur och känsla, visar Waterhouses förmåga att väva det mystiska med det bekanta, vilket bjuder in betraktaren att stiga in i en värld där skönhet och förgänglighet samexisterar.