Scenen utspelar sig i en oförglömlig, drömlik atmosfär. Det är som om en fantasmagori har tagit tag i den, med figurer som tycks sväva, halvmänskliga, halvfjärilsliknande, fångade i ett sinnets storm. Ett knotigt och skelettliknande träd fungerar som en fokuspunkt; från dess grenar lyfter vingade figurer, deras ansikten är en blandning av mänskliga och monstruösa drag. De är varken änglar eller demoner, utan något däremellan – en visuell representation av tidens ångest.

Nedanför trängs en grupp samman, deras former återges med en delikat touch som förstärker känslan av sårbarhet. En figur, insvept i en stor vit duk, ser uppåt med ett uttryck av oro, medan andra tar hand om en liten, slapp figur. Etsningstekniken, med sina exakta linjer och subtila tongraderingar, ger scenen en påtaglig textur; jag kan nästan känna den kalla luften och tyngden av den outtalade rädslan. Detta är ett verk som säger mycket utan att yttra ett enda ord, en kuslig påminnelse om det mänskliga tillståndet.