I detta slående verk står betraktaren inför en dramatisk scen av förtvivlan och längtan. I förgrunden finns en ung kvinna, kanske inspirerad av Miranda från Shakespeares "Stormen", som står på en klippig strand, hennes fantastiska blå klänning flödar mjukt runt henne. De djupa blå nyanserna framhäver både hennes klänning och det tumultartade havet bakom henne, vilket skapar en gripande kontrast; det viskar nästan om kaoset som ligger bortom henne. Hennes toviga hår och hur hon håller det, som om hon försöker tämja vildheten i både naturen och sina känslor, antyder en inre oro som ekar med vågorna som kraschar mot de vassa klipporna. Skrovet av ett skepp som slingrar sig i de uppblåsta vattnen tillför ett berättande element—en av tragedi och förlust, som manar fram beskyddarna att utforska konsekvenserna av ödet och den mänskliga bräckligheten.

Konstnären målar ett rikt färgnät som talar mycket; de djupa gröna och grå tonerna från havet kontrasterar vackert med de livfulla blå och jordtonerna av stenar och klippor vid hennes fötter. Detta val drar ögat mot scenen och gör att känslor blir påtagliga; den kaotiska tumulten av havet nästan vibrerar av livfullhet, en intensifierad reflektion av kvinnans själ. De snurrande molnen hänger över huvudet, vilket ökar den känslomässiga belastningen av kompositionen och stärker åskådarens känsla av otrygghet. I kontexten av tidigt 1900-tal resoneras detta verk med romantiska koncept, som omfattar djupet av mänsklig erfarenhet samtidigt som den kanaliserar mytiska och dramatiska element, vilket påminner oss om den beständiga kraften av berättande genom konst.