En mjuk lugn genomsyrar denna scen, där två figurer går bort från åskådaren längs en skuggig stig, omgivna av höga, smala träd. Den dämpade färgpaletten—som består av nyanser av grönt, grått och rester av ljus—väcker en atmosfär av lugn introspektion. Van Goghs penseldrag livar upp texturerna i lövverket och stigen; varje drag känns avsiktligt men ändå fritt, som om det fångade ett flyktigt ögonblick i tiden. De två figurerna, nästan spöklika i sin enkelhet, synes dela en privat konversation, deras kroppsspråk avspänt men ändå eftertänksamt. En bär en gul kappa, vars ljushet nästan verkar viska i den omgivande dunklet, medan den andra klär sig i en mörkare färg, vilket reflekterar scenens dystra stämning.

Kompositionen leder åskådarens blick djupare in i gränden, flankad av trädstammar som skapar en sorts naturlig båge, nästan i syfte att bjuda in oss att stiga in i detta fridfulla rike. Van Goghs perspektivanvändning leder inte bara oss längs stigen utan bjuder även in oss att reflektera över den inre resan. Denna målning, genomsyrad av den emotionella ekon av ensamhet och kamratskap, kan väcka personliga reflektioner, och framkalla minnen av tysta promenader med älskade eller avkopplande eftermiddagar tillbringande i naturen. I kontexten av Van Goghs liv, som är plats den sista konstnärliga utvecklingsperioden, representerar detta stycke en längtan efter förståelse och samhörighet, som ekar av hans strider och drömmar.